Det var mörkt, allt var mörkt och mörkret var överallt, trängde sig på och uteslöt ljuset. Reigh trevade sig framåt längs en väg täckt av lera. Hans fötter slog ned i den med ett klafsande ljud, gång på gång på gång.
”Något fanns där framme, det måste det finnas”, var Reighs enda tanke. Han visste inte var han befann sig, men det måste finnas något längre fram. Plötsligt kom en cirkel av vrålande tomhet, tomhet som märktes till och med i mörkret, rusande mot honom. Reigh vände sig om och försökte springa, men hans fötter hade sjunkit för djupt i den mörka leran... det var inte lera längre, insåg Reigh. Det var något rött... rött och varmt. Han kastade en snabb blick över axeln och såg den tomma cirkeln. Kände hur dess tomhet bet tag i honom och slukade honom.
Med ens var han på en äng. Ovanför honom var en klarblå himmel, inte det gråmulna han var van vid. Solen strålade från den och Reigh gick försiktigt över det daggvåta långa gräset, fullt av blommor. Han kom till ett vattenfall, det kristallklara vattnet flödade ned från en enorm klippvägg. Solstrålarna träffade vattenmassorna och skapade en regnbåge, en regnbåge som slutade precis bakom Reighs rygg. Han följde den med ögonen och fick vända sig om för att kunna se slutet på den.
När Reigh vände sig om såg han dock ingen regnbåge. Marken var sönderbränd och fylld av aska. På den låg en ensam blå skurmopp. Sedan löstes världen upp.
Reigh svävade. Ingenting fanns någonstans. Det var inte tomhet, Reigh förstod nu. Det var vatten. Han var under vatten. Paniken började välla upp inom honom, han måste upp till ytan. Men var låg ytan? Reigh simmade, paniskt trevande efter en ljuskälla.
Plötsligt fanns där en grotta. Han tog sig mot den, sprattlade förtvivlat med benen. Han tog sig in i den och simmade uppåt. Han kunde känna hur hans lungor skulle sprängas samtidigt som han krossade vattenytan.

Kapitel I – En liten bit av Regnbågen

Reighs ögonlock flög upp, blottande två blodsprängda ögonvitor, eller borde ha blottat, den trånga lägenheten var alltför dunkelt upplyst för att någonting, mer än konturer, någonsin skulle kunna urskiljas. En tunn vit stråle, från en reklamskylt ute i det eviga neonlandet hans smutsiga fönster vette mot, föll in genom ett hål i de färglösa persiennerna, föll genom luften, skar genom dammet som virvlade i den och borrade sig in i hans öga. Den enorma svarta pupillen, öppnad för att insupa så mycket av mörkret som möjligt och göra det till en naturlig omgivning, flydde, krympte i storlek till en försvinnande liten prick, chockad av det plötsliga omslaget i illumination. Runt pupillerna syntes nu hans irisar, brunröda, vid närmare eftertanke mer röda än bruna.
Ett lågt, ordlöst, stön var allt som kunde höras, frånsett de bilar som vrålade förbi utanför, skriken som ackompanjerade dem och de tjattrande röster som ännu fanns kvar långt inne i Reighs huvud, innan han hävde sig upp från sängen, den förtjänade inte att kallas säng, han fnös bistert inombords, den förtjänade knappt ens att kallas golv. En snabb blick på armbandsuret, lysande siffror gav honom tillfredsställelsen han sökte, 20:43:17.  Svetten klibbade över hans kropp, inte för att han tyckte illa om den salta doften, den var en del av honom precis som tårar, urin och alla andra underbara kroppsvätskor människor välsignats med. Han grymtade till vid det falnande minnet av varför svetten forsade ur hans porer, om han ändå kunde svettas ut mardrömmarna, en efter en, men tankarna svek honom, rann mellan hans fingrar och landade med ett klafsande ljud i intigheten under dem, förlorade till nästa gång. Han behövde en dusch!
Reigh slog upp dörren till det minimala badrummet och hasade sig, fortfarande sliten, över till det smutsiga handfatet. Han vred på kranen, väntade otåligt medan ledningarna i väggen började skorra, inom sig närande ett svagt tvivel om hur länge vatten skulle vara en lyx han hade råd att unna sig. Den beiga sörjan som alltid föregick vattenstrålen började klunka ur kranen, och Reigh sträckte sig omedvetet efter ljusknappen, tryckte på den ett par gånger, innan hans hjärna klarnade så pass mycket att minnet av en sönderslagen glödlampa flöt upp framför allt annat som snurrade i hans kaotiska hjärna. Reigh gav upp tanken, ljuset skulle bara sticka ännu mer i ögonen som redan var mörkerinställda igen. Det var mörkt i rummet, men Reigh behövde inget ljus för att se. Krämen som kranen spydde upp hade ännu inte bytts mot den klara, fina, vätska som kallades vatten och han ägnade resten av tiden åt en snabb titt i spegeln, det enda, någorlunda, fläckfria i hela det minimala kyffet. Reigh brydde sig inte särskilt mycket om sitt utseende, det brukade alltid ordna sig på ett eller annat sätt, men vad som däremot intresserade honom var hans ögon. Han suckade djupt när han såg de röda linjerna i de bruna blickarna han kastade mot sig själv. Det var tvunget att hända snart, så pass tydligt var det. Reigh skulle bli tvungen att mörda igen. Tanken var inget som berörde honom nämnvärt, han hade gått igenom det ändlösa gånger i sina tankar.
”Alla arter strävar efter överlevnad, ingen hare skulle tveka inför tanken på att äta gräs, ingen varg skulle tveka inför tanken på att äta en hare” och Reigh skulle aldrig tveka inför tanken att äta, döda, en varg. Eller en människa. Människan var en väldigt egendomlig art, resonerade Reigh. För den räckte det inte med att utnyttja alla arter under den, den försökte skoningslöst utnyttja även sina egna, människor mördade varandra för pengar, människor stal från varandra för pengar, det fanns inte mycket en människa inte kunde tänkas göra för pengar och för de flesta var svaret på frågan ”Vill du överleva?” inte något de behövde någon större betänketid för att komma fram till. Men människan var ombytlig, ofta vände hon bara kappan efter vinden, men ibland, vid sällsynta tillfällen, kunde hon försaka allt hon ägde, kasta bort hela livet, allt hon kämpat ihop under årtionden av tid, bara för att rädda ett barn undan döden. Rusa fram mot trottoarkanten, kasta sig framför lastbilen och stöta undan den lilla flickan som, bara ett par sekunder tidigare, glatt jagat efter bollen hennes vänner råkat sparka iväg. Flickan som nu stod frusen av skräck, oförmögen att ens skrika ut sin ångest. Stöta undan henne, bara ett par meter, utom räckhåll för den skenande långtradaren med den förskräckta föraren bakom ratten, och se hela sitt livspussel, varenda bit som hon någonsin lyckats leta reda på i sitt sökande efter den kompletta samlingen, skingras och splittras tillsammans med hennes ryggrad när den skenande fronten på ett fem ton tungt monstrum pressade samman hennes lemmar, tryckte sönder hennes organ och inälvor och slet henne med sig till den andra sidan, som ett spöktåg. Reigh ögon slöts vid minnet, hans huvud skakade sakta.
Vattnet började forsa ur kranen, dropparna träffade handfatets grå metall, rikoschetterade i alla riktningar och stänkte ned Reighs fuktiga kropp med sin iskalla kyla. Reigh log, för första gången sedan hans ögon slagits upp, dels på grund av det underbara livsskänkande vattnet, som flöt längs med hela hans kropp, lämnande rena spår i hans svettiga hud. Reigh rös och log, dels på grund av vattnet, men även på grund av vart han tankar fört honom, igen. Med ens mindes han varför det var så underbart att vara människa, mindes varför han stod ut med dag efter dag av den vämjeliga lägenheten, mindes varför han fortsatte ta ännu ett steg, framåt längs med tidens räls. Mänskligheten var en drog, och Reigh var svårt beroende. Han fyllde sina kupade händer med den kyliga vätskan, fyllde dem och kastade innehållet i det väderbitna ansiktet som var hans. Om han bara kunde slippa dödandet, Reigh ruskade genast på huvudet, så att vattendropparna tvingades ut från det tjocka, mörka, håret. Så fick han inte tänka, så fick han aldrig tänka! Han upprepade för sig själv:
”En varg tvekar aldrig!” Han spände ögonen i sig själv, genomborrade sin blick med den egna, lät sig inte besegras av spegeln. Han höjde ett varnande finger mot sin reflektion.
”Jag tvekar aldrig, aldrig någonsin! Jag böjer mig inte, jag tänker aldrig ge upp!” Med ens var hans hand hårt knuten, på väg mot spegeln. För sent upptäckte Reigh sitt misstag, försökte förgäves stoppa knytnäven som var på väg i svindlande hastighet mot dess like i det blanka glaset. Knogarna möttes under en del av tiden för menlös för att uppskatta innan Reigh kände hur glaset krossades mellan kraften och väggen, innan Reigh såg hur skärvorna började flyga genom luften. Under bråkdelen av en sekund var rummet fullt av virvlande glassplitter, skimrande inför Reighs ljuskänsliga blick, under bråkdelen av en sekund stod Reigh mitt i ett yrande inferno, innan glassplittret med klirranden och krasanden som skar i hans öron föll över det smutsiga kaklet och lade sig stilla.
Reigh suckade, irriterad över sin egen brist på självkontroll. Det hade varit en bra spegel, det enda rena i hela badrummet, men nu var den i spillror, omöjlig att laga. Han tog ett steg tillbaka ut mot rummet, grimaserade lätt när glassplittret tryckte mot hans härdade fotsulor, men han tvingade sig att ta ett steg till, och ett till, så många som krävdes för att han skulle komma ut från den smärtstig splittret bildade. En ny snabb blick på klockan, 20:47:14, det var lite bråttom nu, Reigh hatade  känslan av stress, att inte få göra saker i sin egen takt, men han kunde aldrig låta bli att snegla på sitt armbandsur.
Minuterna senare slog Reigh igen dörren till sin lägenhet. Lägenhet vad åtminstone vad värden hade haft mage att kalla råttboet. Var det inte dags för hyran snart? Reigh hade inte sett till värden på veckor, kanske var han redan död. Ingen större förlust, Reigh kände honom inte. Reigh kände få människor, och av de få han kände tyckte han illa om de flesta. Den sociala biten fick han nog av på sitt jobb, dit hans steg nu styrde. Utkastare på nattklubbar som Wicked Mansion fick liksom den gratis, oftast ackompanjerad av någon form av flygande föremål, gärna en flaska.
Han lossade lite på det slitna, vita, bältet kring hans vältrimmade midja, följde kedjan som satt fast förankrad i det, kände hur den gick upp mot armhålan, under den mörka långrocken, där den hängts upp i en liten krok. Den löpte ned till midjan, sedan upp igen, runt ännu en krok, innan den slutligen gav sig av ned mot utsidan av vänsterlåret där hans hand vant greppade tag i den vänliga änden av hans välbalanserade katana, prydligt nedstucket i en enkel skida av hårt, svart, läder. Vapnet gav Reigh en trygghet, den enda trygghet han behövde där det låg dolt under hans mörka rock. Det var synd att han var tvungen att använda det så ofta, synd att liv och död var en så hoptrasslad symbios. Han bar inte svärdet alltid, intalade han sig. Bara när han behövde det. Han gick nedför den illa sargade korridoren, nedför tre sönderklottrade trappor, uppför en fjärde och kände hur den svagt dieselstinkande, kalla, luften slog emot honom när han öppnade dörren ut och gav sig av mot Wicked Mansion.
*
Varje steg Reigh tog gav ett plaskande eko i hans öron. Det regnade inte längre, men han antog att det inte var mer än ett uppehåll. Egentligen är livet inte mer än regn, tänkte Reigh samtidigt som en vältrimmad moped skränade förbi honom, tillräckligt nära för att dess rusande däck skulle skvätta upp en kaskad regnvatten, som sköljde över Reighs mörka stövlar.
Till synes helt frånvarande från händelsen tog Reigh ytterligare ett steg framåt, utan att ens rycka till i sin gående rörelse. Han var vagt medveten om att kvinnan, flickan, bakpå mopeden vände sig om och skrek något, men ljudet dränktes helt av regnet som åter började skvala över vadhelst dess droppar kunde finna. Reigh log. Livet var inte mer än regn. Ett enda långt skyfall, med sällsynta uppehåll. Han stängde för ett ögonblick ögonen och vände blicken nedåt, för en sekund stilla. Det våta regnet föll mot hans nacke, kolliderade mjukt med det mörka håret, rann nedåt, framåt och droppade från de hoptvinnade testarna i hans panna ned mot de svarta stenarna gatan bestod av. Reigh suckade. Sällsynta uppehåll, men de var bättre än alternativen.
Han tog ett nytt steg framåt, med omärkligt ökad takt för att ta igen de förlorade sekunderna. Han såg sig om, husväggarna pryddes av reklamskyltar i neon, förespråkande produkt efter produkt, tjänst efter tjänst. Trots skyfallet var gångtrafiken på gatorna märkbar, det var en stor stad trots allt, och det var fredag kväll. Ljud skar genom det strilande vattnet, farkoster av olika slag tutade, upphetsade skrik hördes någonstans ifrån folkmassan.
En man och en kvinna gick under ett gemensamt uppfällt paraply, ett rött, i motsatt riktning till Reigh, bortkopplade från omvärlden i en livlig diskussion. Med ens började kvinnan skratta, ett ljust klingande skratt som sånär fick Reigh att le. Mannen under det röda paraplyet kastade en förvånad blick mot henne genom sina glasögon, som om han tänkte efter vad han själv just sagt som förtjänat en sådan reaktion. En glimt av igenkännande fann mannens ögon innan även hans anlete sprack upp, först i ett leende, och sedan vidare i ett skratt. Sedan var de borta från Reighs synfält, förmodligen borta från hans liv.
Reigh fortsatte genom regnet, han närmade sig, närmade sig det mesta. Bättre än alternativet. En kvinna, inte flicka, men inte riktigt färdig kvinna, rusade plötsligt rakt mot Reigh från en mörk gränd. Flickan, var hon femton? sjutton? kraschade in i Reighs högra sida och stannade för ett ögonblick. Reigh tittade, lätt förvånad, ned mot henne, hennes huvud pryddes av två stora tofsar med hår, en färgad ljust blå, den andra klart lila. Hon kastade en, lite skrämd, blick upp mot Reighs mörka ögon med sina egna, oskyldiga, blå innan hon snabbt tittade bakåt mot den svarta gränden så att hennes ljust lila lugg dansade. Hon vände sig snabbt tillbaka mot Reigh för att, förmodligen, inleda någon form av konversation, kliade sig i nacken med en blå vante, allt tyg runt fingrarna var bortklippt utom runt hennes lillfinger, och rynkade pannan.
”Vart tog han vägen?” frågade hon. Ingen svarade och efter en impuls sprang hon vidare.
Reigh vände sig om, bara några meter därifrån, och såg henne pila genom mängden. Hon såg ut som en bit av regnbågen som kommit bort, som om blått och violett tappat bort resten av färgerna. Han suckade. Förutom grått och svart. Han hade inte haft något emot att prata lite med henne, hon hade verkat fin. Men Reigh visste, om han lärde känna någon denna natt skulle de inte längre finnas under nästa. Hon hade varit på väg att berätta för honom vad hon hette, Reigh kunde känna sådant på sig, och om hon gjort det hade han inte kunnat behärska sig, det behövde han inte känna på sig för att veta. Reigh suckade igen, han började känna sig som en enda stor, tom, suck, när hon försvann bakom ett gathörn.
Reigh kunde inte dräpa någon han inte kände till namnet. Varför var inget han egentligen funderade över, inte längre, men att alla han inte kunde namnet på gick säkra, säkrare, betydde för honom bara en sak. Att de som anförtrodde honom sitt namn var i fara.
Han ruskade på huvudet och undertryckte en sista impuls att rusa efter henne. Han tittade snabbt upp, himlen var mörk av mulna moln och natt, innan skrikande röda siffror fångade hans uppmärksamhet. 21:14:02, han kontrollerade med sin egen klocka. Tre sekunder fel.
Reigh morrade lågt och ökade farten.
Det var något i luften, Reigh kunde känna det i den stund han, dyngsur av regnvatten, gled förbi kön utanför Wicked Mansion. Det var inget han inte känt förr, tvärtom, han började nästan vänja sig vid den tryckta, på gränsen till hatiska, stämning som uppstod när de, mindre värdiga, människor som inte beviljades inträde till klubben såg honom, en vakt, en utkastare. Reigh gled rakt förbi dem, tog ingen ögonkontakt. Han var för erfaren för att reagera på småsaker, för trött för att orka med ett upplopp. Dessutom var chansen för liten att något av de små dräggen skulle hinna pipa ur sig sitt namn under en kravall. Kön var lång, Wicked Mansion var ett ställe många ville se insidan på, och de flesta i den utmärkte sig på ett eller annat sätt.
En grupp ungdomar, han hade lärt sig att använda uttrycket som ett skällsord, i svarta spegelglasögon, lysande lila jackor och med lika migränframkallande lila tuppkammar bad honom att stoppa deras reproduktiva organ i diverse kroppsöppningar men Reigh visste bättre än att gå till anfall mot dem. Hans resonemang var att de inte kunde betala några testavgifter om han slog dem trasiga, och utan testavgifter skulle Wicked Mansion aldrig gå runt. Ändå knöt han näven i den fingerlösa svarta handsken, knöt den tills den skakade. Det blev alltid så här, Reigh morrade lågt, det blev alltid så här när han fått i sig för lite mänsklighet. En svag röst i hans huvud började viska lockande om död, om dråp och slakt och våld, men Reigh tvingade sig själv att ignorera den. Han var tvungen att klara kvällen, han behövde pengarna och jobbet, men efter arbetet, Reigh kunde inte låta bli att le ett diaboliskt leende innan hans försvagade mänskliga sida grep tag i honom på nytt. Ett offer, intalade han sig. Ett offer fick räcka, och det skulle sannerligen bli någon som förtjänade det.
Reigh upptäckte med ens att han stannat och vänt sig mot gänget med det dåliga färgsinnet. En av de mogna unga männen visade sin bakdel för honom och de andra skrattade, eller lät åtminstone, upphetsat. Reighs överläpp flög upp, men han tvingade ned den i en intetsägande min, vände sig om och började vandra vidare.
Plötsligt, som om han givit efter för en impuls, sträckte Reigh ut högerarmen bakom sig samtidigt som han spärrade upp den så hårt knutna näven. Det hela gick inom loppet av ett ögonblick, men han behövde inte tänka. Något hårt, cylinderformat, slog emot Reighs öppnade handflata med ett smack och i samma ögonblick som han fick grepp om det, fortfarande i samma ögonblick som handen öppnats, svängde Reigh runt ett halvt varv, nyttjande den utsträckta armens längd och föremålets tyngd för att få ut maximal kraft, och slungade tillbaka föremålet åt det håll han antog att det kommit innan hans övriga fem sinnen hann ifatt det sjätte. Ett knäckande läte från en näsa som slogs in överröstades av det skarpa krossande ljud den bruna glasflaskan åstadkom när den splittrades i ansiktet på en av de lilaklädda gängmedlemmarna. Ungdomen slogs omkull av kraften och landade med ett gurglande på rygg, hans spegelglasögon slagna i spillror.
Reigh tänkte efter, hade ungdomen haft en flaska i handen nyss? Strunt samma, han hade förtjänat den.
De övriga ungdomarna kastade en blick på medlemmens krossade näsben, alla utom en som tittade rakt på Reigh, eller åtminstone på den plats Reigh skulle ha befunnit sig på om han stått kvar.
”Redan här?” vaktchefens röst dröp av sarkasm.
”Jag är i tid och du vet att jag alltid är i tid”, Reigh undvek att kasta en snabb blick på armbandsuret.
Vaktchefen, som tur var hade Reigh aldrig brytt sig om att minnas hans namn, letade i en sekund efter en passande kommentar men verkade inte hitta någon. Han fnös istället.
”Du har hand om soporna inatt!”
Reigh visste att det inte var hans tur att ta hand om soporna, att eskortera, ibland släpa, de som inte klarade testet ut från området och inte var beredda att acceptera ett sådant nederlag, företrädelsevis utan några dödsfall. Han visste att det inte var hans tur, men det fanns ingen anledning att argumentera. Han nickade och gick bort mot testcirkeln.
Den entoniga dånande musiken dånade i Reighs öron, samma slinga, två takter lång, repeterades i evighet, laserstrålar blixtrade ut genom de gallerförsedda fönstren och träffade Reigh i ansiktet en gång var sjätte sekund. Han satt på huk strax utanför testcirkeln, kastande slöa blickar på människa efter människa. Ännu en lämnade fram testavgiften, Reigh skulle inte ha råd med två försök på en månadslön, för att få en granskning och se om hon var trendig nog för att få vistas inne på Wicked Mansion. Många hatade systemet, sade att det var diskriminerande. Å andra sidan var det aldrig någon av dem som kom in som klagade. Avundsjuka, Reigh skakade svagt på huvudet samtidigt som kvinnan framför honom drog av sin pälsjacka och visade vad hon bar under, en onödig känsla. Dessvärre hade människorna, han kände inte för att tänka ”vi”, många sådana känslor.
Reigh ryckte till, en testare, en stor man, bräddfull med alkohol, lämnade fram en stor summa pengar till vakterna, de som hade hand om bedömningarna, och stapplade sedan in i testcirkeln. Reigh reste sig, det här stinkte problem så att alla kring dem skulle rynkat på näsan om det inta varit så att de redan gjorde det åt den stora mannens andedräkt och svettosande armhålor.
Bedömningsvakterna log, en av dem höll handen framför munnen och skakade svagt på huvudet. Mannen verkade dock inte förstå, frågan var om han kunde, och började lufsa mot ingången. Reigh var framme vid honom innan han ens tagit ett steg.
Reigh kunde känna hans vedervärdiga andetag alldeles för tydligt för att det skulle vara behagligt där mannen stod, två tvärhänder högre än honom själv och säkert halvannan gång så bred.
Reigh orkade inte bry sig.
”Kom med här!” Reighs röst var lugn och kontrollerad, nästan.
Mannen böjde på nacken så att han såg Reigh med sina glasartade ögon, händerna hängde slappt vid hans sidor och munnen öppnades långsamt.
”Huuuh?”
Reigh andades ut och tog mannen bestämt i armen, vände honom om och gav honom en kraftig knuff i ryggen vilket fick till följd att mannen började gå, vackla, framåt. Han kollapsade strax innan han kom ut ur testcirkeln men Reigh var redan på plats, lade mannens arm över sin axel och började baxa honom ut mot en gränd utanför Wicked Mansion. Folkmassans skrattande följde honom tills han kom runt hörnet.
Så fort Reigh kom runt hörnet till den mörka, våta, gränden blev det tyst kring honom, Han kunde känna sitt eget hjärta slå, kunde höra det. Hans inre viskade, lockade, till och med fräste åt honom.
”Titta i hans fickor, titta i fickorna, leta namn, i fickorna, hitta plånboken, titta, leta i plånboken, hitta namnet, så sugen, hitta namnet!” Reigh började andas häftigare, Rösterna virvlade i honom. Men mannen var... han var oskyldig, det var inte rätt att stjäla livskraften från vem som helst.
”Nej!” Reigh slöt ögonen och släppte mannen som dråsade ihop i en medvetslös hög vid hans fötter.
”En varg tvekar aldrig...” Rösten sjöng i honom, nynnade hans egna ord.
”Nej...” Reigh kände hur hans fingrar började treva i mannens illasittande kostym, han kände något... ett läderfodral!
”Om du hade tänkt råna honom så kan väl jag få hälften?”
Reigh ryckte till och snodde runt, handen var redan på väg mot hans sida. Han sög upp så mycket av omgivningen han kunde, mannen vid hans sida fick vänta. Något blått? Reighs mulna inre klarnade upp så pass mycket att han kunde se henne.
”Hej! Ta’t coolt!” flickan, Reigh såg henne klart nu, det var hon, flickan med leendet och det blålila håret. Hon stod nonchalant lutad mot väggen bredvid honom, precis som hon stått där i timmar. Hennes vita och blå kläder lyste nästan i mörkret, sken mot den grå betongväggen.
Reigh öppnade munnen, rösterna hade börjat sjunga igen, hade börjat tjattra om ett nytt mål. Reigh ville inte, inte henne, hon förtjänade det minst av alla.
”Vad...”, Reigh blinkade i ett försök att få henne att försvinna, det misslyckades, ”Vad gör du här?”
Hon log mot honom, samma leende som på gatan. Det här var inte bra, men Reigh stod stilla, kämpande mot sin lust.
”Jag kanske följde efter dig? Hon blinkade med ena ögat och studsade bakåt ett steg. Hon satte händerna i sidorna, ”Det är inte särskilt artigt att bara springa iväg från någon sådär”, varefter hon synade honom kritiskt i ett ögonblick. Hennes bestämda min sprack dock upp i ett leende och hon böjde på knäna i en nigning.
Reigh ville skrika, men han kunde inte, det här var inte rätt. Det var så onödigt. Så typiskt!
”Jag heter Luanna” sade hon och Reigh kunde se hennes läppar röra sig i slow-motion, långsamt ljudande orden. Han såg på henne i vanmakt samtidigt som hon avslutade sin dödsdom. ”men mina vänner kallar mig Lu!”
Reigh tog ett stapplande steg mot henne, han slet i sin kropp för att hindra den från att gå framåt. Det här var så fel, flickan framför honom var en sådan underbar människa och allt han kunde göra var att fördröja hennes lidande med ett par sekunder.
Hon tog ett steg emot honom.
”Dina ögon, de är alldeles röda, jag har aldrig sett något liknande”
Reighs fötter flyttade sig närmre
”Skall du inte berätta vad du heter?
Reighs fötter flyttade sig närmre.
Hon tog ett försiktigt steg bakåt.
”Är något fel?” hennes röst lät snarare orolig än rädd.
Reighs hand sträcktes ut, han kunde känna det mjuka tyget i hennes klänning. Hans andra hand knöt sig kring svärdet, han skulle göra slut på det snabbt, han var tvungen.
Plötsligt hördes ljudet av glas som splittrades på gatan i gränden. Reigh blickade snabbt ned. Där låg en sönderslagen glasflaska. Ackompanjerad av en kör skrattande röster vände sig Reigh om. Det var gänget från Wicked Mansion.
”Om du ger dig frivilligt så låter vi din söta flickvän leva!” ledaren, som så ofta i gatugäng den med störst muskler, drog en stilett och trixade med den mellan fingrarna, säker tillsammans med sina kumpaner, tre stycken arroganta ungdomar som Reigh kände igen från kön.
Reigh hyste blandade känslor. Det här skulle antagligen bli blodigt, men han kunde inte låta bli att känna en viss lättnad. Skulle han inte behöva mörda Lu?
Ledaren med de förhastade slutsatserna pekade på honom.
”Ingen skadar en Purple Devil och kommer undan med det!”
Reigh log, han kunde känna hur aggressionerna flödade från gänget runt honom, hur de gled in i honom och tände hans egna cylindrar.
”Vilka är det här?” Lu lät uppriktigt rädd den här gången där hon stod tryckt mot Reighs rygg.
Reigh morrade, rusade framåt, och mötte tre av ”Purple Devils” underhuggare på halva vägen.
De var beväpnade, två med baseballträn och en med en kedja, även om en av dem omedelbart träffades av Reighs spark och svärande såg hur hans tillhygge landade fem meter ifrån honom och rullade iväg.
Reigh virvlade mitt bland dem, snodde runt och gav den andra baseballträbeväpnade motståndaren ett hårt slag på hakan. Han föll, medvetslös, och Reigh föll samtidigt som honom, landade på mage, greppade tag kring den tomhänta ungdomens ben med sina egna och vred till i en rörelse som fick hans motståndare att landa hårt på rygg.
Mannen med kedjan måttade ett slag mot honom där han låg, men Reigh rullade runt ett halvt varv, ryckte åt sig den omkullryckta mannens arm och använde den som en mänsklig sköld. Kedjan snodde sig runt armen och Reigh passade på att lägga tyngdpunkten på sina axlar och skulderblad samtidigt som han sträckte upp båda benen mot den mörka himlen ovanför. Med en explosiv rörelse sköt sedan Reigh ifrån med händerna och fällde in fötterna under kroppen. Han var uppe och mannen med kedjan hade ännu inte fått loss den från sin skrikande kamrats arm.
Reigh var hos honom innan någon hunnit tänka. Hans knutna näve krossade mannens näsben samtidigt som hans stövelbeklädda fot exploderade in i den liggandes revben. Ljudet när de brast slog an som ett ackord i gränden.
Reigh började få panik, han hade ingen tid. Hans tankar ringlade alltmer kring våld och död, kring kaos och förstörelse och allt mindre kring mänskligheten. Han behövde mänsklighet, nu, om han inte skulle förlora den för alltid!
”En fin föreställning...”, Purple Devils ledare stod med ena armen kring Lus hals, av hennes ansiktsuttryck att döma hade hon stora svårigheter att andas. Hennes armar bankade och rev honom men han verkade inte ens känna det.
”En fin föreställning, men jag behöver inget extranummer.”
”Släpp henne” Reighs röst var inte hans egen längre. Han kunde känna hur kaosdemonen i honom närmade sig ett övertag. Det var bråttom nu!
”Vad är det för fel?” ledaren för gänget skrockade. ”Rädd? Du är inte mer än en tursam mes med ett par idiotiska röda självlysande linser.
Reigh ville kräkas, hans andning blev mer och mer ansträngd till det kändes som om han skulle slitas i slamsor av att ens försöka. Han var tvungen att chansa. Reigh sjönk ned på ett knä.
”Ger du upp?” Mannen framför honom skrattade överlägset. Lu rev upp ett sår i hans arm med sina naglar och han grymtade till, slet tag i en av hennes tofsar med den andra handen och ryckte med en enda snabb rörelse bort hela tofsen från hennes huvud. Lu skrek, eller försökte skrika, men hans grepp om hennes strupe gjorde skriet av smärta till ett gnyende.
”Det skall lära dig att inte djävlas med Purple Devils, slyna lilla”, mannen log ett svettigt leende, ”Mark Thompson” viskade han i hennes öra, ”det är namnet som kommer att förfölja dig i dina mardrömmar,” Reigh log diaboliskt, ”Mitt namn.”
Utan att Reigh tänkte på det drog han sitt katana, det verkade hoppa upp i handen på honom och i samma rörelse lämnade det hans hand och flög som en pil genom den mörka natten. Mannen, som uppenbarligen hette Mark, spärrade upp ögonen och gjorde en ansats att flytta sig ur vägen samtidigt som Reigh kände hur krokarna som katanats kedja hängts upp i lossnade med två oljudliga rassel.
Den rakbladsvassa eggen skar in i Lus bröstkorg, hon förstod inte vad som hände, kände knappt ens smärtan, och vidare in i Marks mellangärde, han förstod vad som hände, han kände smärtan när han organ punkterades av det iskalla stålet.
Reigh släpade sig fram de få stegen till dem med de sista krafterna hans mänsklighet kunde uppbåda. Demonen skrek i honom, skrek efter våld, kaos och mord, Reigh skrek efter våld, kaos och mord. Han sjönk ihop framför Lus döende kropp, hans lysande röda ögon mötte hennes klara blå.
Hon grät.
Reigh lutade sig fram mot henne, kände inte igen henne längre, hon var bara en kropp som alla andra, han drog ut sitt svärd ur köttstycket framför honom. En kropp att festa på. Han böjde sig ned mot hennes ansikte, hans mun närmade sig hennes läppar.
”Varför?” Lu hulkade fram orden, tyst som en oändligt svag viskning. Så försvann fokuseringen från hennes pupiller, och hennes sista andetag lämnade hennes lungor tillsammans med hennes livskraft.
Reighs läppar mötte Lus, hennes sista andetag virvlade in i honom och ned i hans lungor. Han slöt ögonen. Tankarna återvände till honom. Rösterna dämpades, slutade skrika, slutade tala, slutade viska. Reigh kände hur hans inre återgick till att vara människa, hur demonens eldar inom honom släcktes av det svala andetaget och lade sig till vila.
Reigh öppnade ögonen, Lu låg död framför honom, han blinkade, hon låg kvar. Reigh kände något, någonting inuti. Det var något som skrek inom honom, något som vrålade, som om någon börjat falla och vet att han kommer att falla i evighet. Reigh visste vad det var. Det var inte demonen som skrek längre.
Den här gången var det människan.
”Nåd...” ett gurglande hördes bakom Lus livlösa gestalt. Reigh reste sig. Marks anlete var förvridet i smärta, hans inuti läckte långsamt ut över gatstenen och hans ögon var skräckslagna. ”Nåd” upprepade han.
Reigh kände hur mänskligheten i honom ville hjälpa, ville försöka ställa till rätta vad som gått snett. Men den ville också hämnas, ville skipa rättvisa. Reigh morrade lågt. Mänskligheten i honom var kluven, men demonen var enhällig.
Reigh såg Mark i ögonen. Någon skulle betala för Lu. Någon måste betala.
”Jag tvekar inte”, Reighs sula klämde sönder Marks adamsäpple och luftstrupen med den, ”Inte när det gäller monster”
Reigh satte sig ned på huk och plockade upp svärdet från marken. Han torkade av det på Marks skrikigt lila jacka innan han virade kedjan som satt i svärdet kring midjan och stack ned det i skidan.
Reighs ögon föll på något. Han böjde sig en sista gång och plockade upp en ljust blå hårtofs från de blodiga kullerstenarna.
Han tittade på Lu.
”...”, en tår sprang ur Reighs öga, rullade längs med hans kind och träffade Lus egen.
Reigh vände sig om och gick. Det började regna igen.
Klockan var 02:16:43.